eemohlsson

Ni behöver inte läsa egentligen, vill bara ha det. ha detta som ett "minne" att gå tillbaka till.

En lögn.
Det händer ofta att man mister sin mamma eller pappa till döden, det händer inte lika ofta att man mister någon av dem i svek och lögn.
Detta hände tyvärr mig och min familj.

Det var en tid när mina föräldrar bråkade väldigt ofta och min mamma var inte hemma så ofta på helgerna utan var ute och dansade med sina så kallade vänner.. Det slutade med att mina föräldrar bestämde sig för att skiljas. Jag var 11 år och förstod inte alt som hade hänt.
Min mamma flyttade till Trelleborg och jag bodde hos henne varannan vecka. Det funkade bra ett tag och det var till och med så att min pappa kunde vara där ibland. Men efter ett tag fick vi reda på att min mamma hade träffat någon annan. De hade tydligen varit tillsamans ett bra tag innan mina föräldrar skiljdes.

Ett svek.
Min mamma ljög för mig, mina syskon och våran pappa och där var det inte ens slut. Min mamma flyttade till Svedala till sin nye.
Jag förstod inte att de min mamma hade gjort var hemskt så jag förlät henne och allt var enlige henne som vanligt.
Det har nu gått 3 år sedan detta hände men inget har förändrats åt det positiva utan allt till det negativa. Mina föräldrar kan inte finna sig i samma rum och de kan inte ens prata i telefon.

Min mamma bryr dig inte om oss barn längre. Hennes egna barn. Det är mest när man tänker på det här man behöver er som lyssnar. Ens vänner som lyssnar, trösta och finns alltid där. Det är mycket det som får en att vilja fortsätta leva.

Jag är ett stor fann av min Pappa som klarat av att ta hand om oss 4 barn helt utan hjälp av någon eller något. Han är stark och som en förälder ska göra sätter han oss framför allt och alla. Han är en person man ser upp till!
Varför kan inte alla vara så?

Skrivet av: Emelie Ohlsson 7/11 2006 klockan 23.30

 

Detta skrev jag när jag var 14 år.. minns fortfarande hur sjukt sårad jag var! Har bara skrivet texten rakt av ett papper har inte ändrat något förutom vissa stavningar.
Nu är det som det är. det är tur att alla växer upp någon gång, för det får en att inse saker man kanske inte sett förut.
Min mamma behandlar ingen med respekt. Och nu är hon som luft för mig.
Det har hänt väldigt mycket på 3 år till, till en början har jag ingen som helst kontakt med min mamma idag. jag har tillochmed slutat att hälsa på henne. Men det jämnar ut sig med att hon inte ens känner igen mig. hon skiter totalt i mig och om någon dag får jag veta om hon ens vill försöka "återförenas" med mig. inte för att jag vill det med henne, men det vore ändå skönt att veta.
Jag sa iallafall upp kontakten med min mamma för 2 år sen, efter att jag blivit misshandlad och hon sket i det.
När jag sen förklarade för henne så ljög hon mig rakt upp i huvet.
EN fråga bara, är jag inte värd mer?! varför ljuger ni för?!!! :'( vet att jag är värd bättre men vafan :''''/

aja slut på min deppskitimojs.

internet är även fucked här hemma :/
pouss.